Huvudbyggnaden på Kirsti

Esbo stadsmuseums samlingar.

Boningshuset på Kirsti stod färdigt år 1914, och ersatte en tidigare huvudbyggnad från 1860-talet. Byggmästare var Sigurd Limnell och även om huset på Kirsti inte längre står kvar, så finns det hus byggmästaren byggde åt sig själv år 1922 faktiskt kvar inte så långt från Kirstibacken: byggmästare Limnells hus.

Ritningar till huset på Kirsti finns bevarade på Esbo stadsmuseum, de är visserligen inte original från 1914 utan tycks vara uppgjorda år 1968. Av någon anledning har man funnit det vara motiverat att uppgöra ritningar i ett skede då husets öde redan torde ha varit beseglat.

Som det i texterna på bloggen redan tidigare framgått, så såldes gården i sin helhet till dåvarande Esbo köping år 1965 och huset revs för att ge plats åt nya höghus alldeles i början av 1970-talet.

Jag har inte tills dags dato lyckats uppbringa fotografier som skulle visa något av interiören, men jag anser att det inte är uteslutet att sådana ännu kan tänkas dyka upp. Vi får se.

Från Keski-Espoon Sanomat 1991.

 Gårdseken på Kirsti

Gårdseken på stämningsfull bild från 1982. Esbo stadsmuseums samlingar.

Som tidigare kostaterats är det bara gårdseken som finns kvar orörd på det som en gång var gårdstunet på Kirsti hemman. I dags läge är den närmare 25 meter hög och stammen har en omkrets på 3,3 meter. Den planterades år 1851 invid det dåvarande karaktärshuset på Kirsti och fridlystes 1999 som naturminnesmärke på initiativ av Keski-Espoo-seura.

Här ses eken till vänster under byggnadsskedet på på Kirstibacken år 1971.
 Esbo stadsmuseums samlingar.

En av bilderna i serien med barn på Kirstibacken från ca 1909. Med största sannolikhet är eken
 någondera av träden mellan husen; gamla karaktärshuset till höger och ladugården till vänster.
 Eken hade redan då uppnått en ålder av 58 år. Notera att bilden är tagen på andra sidan av Kirstibacken,
 från hållet av nuvarande Esbo centrum. Esbo stadsmuseums samlingar.

Eken idag mellan höghusen på Kirstibacken.

Till sist en bild från 1954. Bildtexten uppger att beväringarna heter Rolf Mattson och Erik Snell,
 mer än så vet jag inte. Måhända har de hjälpt till med gårdsarbetet som en del av sin tjänstgöring.
 Man ser hörnet av karaktärshuset och riktningen är av allt att döma österut. Därmed torde det vara
 gårdsekens stam som skymtar bakom vattentunnan. Esbo stadsmuseums samlingar.

 "Några ord om hur Kirsti blev i Segersvenska familjens ägo"

Kirsti och dåvarande Esbo centrum på en karta från 1880-talet. (vanhatkartat.fi).

Farfar Karl Erik Segersven skrev på äldre dar ner en del redogörelser och minnen kring Kirsti gård, Södrik och Esbo centrum i allmänhet och lät deponera dem hos Esbo stadsmuseum. De har registrerats i museets samlingar år 1985 men vissa dateringar i texten tyder på att han jobbat på dem redan under slutet av 1970-talet. Jag har själv ett minne av att han berättat om dem, och visat några blad för mig på 1980-talet, eventuellt var det före han överlämnade dem till Esbo museum. Men vi ska låta Karl Erik berätta:

"Johan Fredrik Segersven och hans förfäder hade varit arrendatorer på Anttila kronoboställe i Kyrkslätt i tre generationer. Sedan kom konsul Kiseleff till Oitbacka och Sjökulla Kaunala Vesterkulla, alla i Kyrkslätt kommun, och där låg Anttila i omedelbar närhet och då ville Kiseleff också ha Anttila under sitt kommando. Min farfar Johan Fredrik hade då kvar 5 år (25) av arrendet på Anttila men Kiseleff bjöd 25 000.- bara han skulle få överlåta den återstående arrendetiden, alltså 5 år. Sedan fick min farfar höra på en stadsresa att Kirsti var till salu, han styrde kosan upp till Kirsti på återvägen från staden och började underhandla, fick då besked att Kirsti skulle kosta 25 000.- så det skulle gå jämnt ut med det han skulle få av konsul Kiseleff. Det berättades att färden från Kirsti gick i god fart ända hem till Anttila, för hästen hade ju fått vila och farfar var så glad när han skulle bliva ägare till ett eget ställe. Det var år 1897." 

Köpebrevet skrevs den 30 oktober 1897 och tillträdet skedde den 14 mars 1898. Säljare var Henrik Wilhelm Engman. Flyttningen uppges ha tagit flere veckor i anspråk eftersom Anttila hade varit betydligt större, för som Karl Erik konstaterar:

"Det hade varit torpare och allt vad löst folk som fanns i Anttilatrakten med kor och kalvar, får och svin, sen hade det funnits 7 hästar, 3 föl eller unghästar + 4 dragoxar. Det fanns så mycket säd så farfar fick tala med grannarna för att få utrymmen, men det gick ju bra för farfars bror Gustav Segersven var bonde på Doms nära Kirsti på den tiden, men där blev också trångt så det fördes några tunnor råg till Suna också. Först sattes det så mycket kor och kalvar i ladugården som nånsin rymdes, resten fick vandra vidare till slakthuset i Helsingfors."

 Farfar konstaterar vidare att arealen på Anttila hade räknats i mantal, men att han inte längre kommer ihåg hur mycket det var, Kirsti hade hursomhelst utgjort 7/12 mantal, cirka 80 hektar.

Bild från ca 1909 som visar Kirstibackens uppfart med det gamla karaktärshuset från 1860-talet.
 Fotografen är okänd, likaså barnen. Det finns en serie på åtminstone tre bilder med samma barn
 och backen ur lite olika vinklar. Esbo stadsmuseums samlingar.

Från år 1931 har vi bättre uppgifter för gården är det året upptagen i bokverket Suomen maatilat (Finlands lantgårdar):

"Ägare från 1898 Karl Segersven, Hilma f. Weckström. Kirsti, 0,7 km från Esbo station och 22 km från Helsingfors. Areal 82,5 ha, varav trädgård 4, åker 35, naturäng 3,5, skogsmark 32,5 och impediment 7,5 ha. Åkrarna ojämn ler- och mullmark varav täckdikat 5 ha. Ekonomicentrum i ändan av odlingarna. Huvudbyggnaden (9 rum) från 1914 och fähus med ladugård för 24 kor och stall för 7 hästar, byggt i tegel och vatten med självtryck. Växtföljd: träda, höstsäd, 4 hö, 2 vårsäd samt rotfrukter. Den sista vallen betas vanligtvis, och som bete har också hållits en 3,5 ha strandäng med god växt. År 1929 odlades 0,5 ha vete, 3,5 råg, 10 havre, 1 korn, 0,7 potatis, 0,3 täckgröda samt 15 ha hö. Träda 4 ha. Husdjur: 4 hästar, 14 kor, 1 tjur och 2 svin. Främsta inkomsten från försäljning av mjölk till Helsingfors. Skogen planenligt skött barrskog. Ljus- och kraftström från Esbo Elektriska Ab, med den drivs bl.a. cirkelsåg och pärthyvel. Lantbrukspraktikgård."

 Min översättning från finskan av ovanstående.

 

Farfar sladdar någon gång på 1930-talet. Hans favorithäst hette Tosca och den var av lite finare härstamning, men jag kan inte med säkerhet säga om det här är Tosca.

Johan Fredrik hann inte njuta av sitt ägandes Kirsti i längre tid än 6 år, han dog år 1904. Sonen Karl Fredrik löste ut sin bror Alfred Segersven (han bosatte sig sedermera i Sjundeå) och blev ensam ägare till Kirsti gård från 1904 till 1935 då farfar Karl Erik tog över. Han i sin tur löste ut systern Saga, som enligt uppgift också hade visat intresse för jordbruk. Saga gick ändå bort i unga år på 1940-talet, tuberkulos har jag för mig.

Det har satts upp reproduktioner av gamla esbofotografier på bullerväggen vid Esboleden.
 Här har vi ett annat motiv med de okända barnen på Kirstibacken.

Kirsti gård i Esbo

Karaktärshuset på Kirsti. Esbo stadsmuseums samlingar.

Det här är historien om Kirsti gård, eller hemman om man så vill - så kallades det oftast i förr - som låg på det som idag kallas Kirstiåsen i Södrik, alldeles invid Esbo centrum.

Kirstis siste husbonde var min farfar Karl Erik Segersven, och här växte min far och hans bror upp. Gården var ett av stamhemmanen i Södrik by där Esbo centrum sedermera uppstod och växte till sig för att uppsluka den gamla jordbruksbygden. Södrik, känt sedan 1433, bestod av hemmanen Doms, Grå, Jofs, Kirsti (Kirstins) och Suna. Södrik, ursprungligen Södervik eller Söderrike, blev namnet på byn som uppstod mellan den havsvik (som sedan blev Kyrkträsket) och kyrkan.

Det är kanske att ta i att kalla Kirsti för den Segersvenska släktgården då släkten kom hit så sent som 1897, men gården hann ändå se flere generationer av mina förfäder. Förvisso gör nostalgin över en försvunnen gård också att den framstår i ett visst förklarat skimmer.

Ladugårdsbacken på Kirsti någon gång mot slutet av 1960-talet. Farfar tycks dagen till
 ära ha iklätt sig brandkårsuniform, aktiv inom Esbo FBK som han var.
 (Keski-Espoon sanomat 4-2019) 

För se försvunnen är Kirsti gård, som förresten torde fått sitt namn av någon bebyggare vid namn Christiern. I sin storhets dagar omfattade gården 80 hektar varav hälften odlat och här fanns 6 hästar och 18 nötkreatur. Efter en del överlåtelser av mark till frontmän på 1940-talet kom de resterande 68 hektaren att säljas till dåvarande Esbo köping år 1965.

Esbo var till stora delar en landsbygd med gårdar och småbruk ända fram till andra hälften av 1960-talet. Men när Esbofullmäktige 16.6.1965 tog beslutet om att låta bygga köpingens administrativa centrum i Morby sattes en händelsekedja igång som ledde till att köpingen började köpa upp gårdar och lägenheter allt efter som general- och detaljplaner gjordes upp. Det kan konstateras att Esbo hade gått från 22 000 invånare år 1950 till 100 000 år 1970 (och i dagens läge är de ca 300 000). Den stora inflyttningen från landsbygden på 1960-talet riktade sig mot huvudstadsregionen och omkringliggande kommuner. Med tiden kom staden, för stad blev Esbo år 1972, att ha köpt upp nästan alla stamhemman i Södrik och det enda som finns kvar mera är karaktärshuset på Doms och Suna ladugårdsbyggnad.

Lantlig idyll på Kirstibacken ännu år 1967. Esbo stadsmuseums samlingar.

Av Kirsti gård finns ingenting kvar, ja förutom gårdseken då som fortfarande står kvar mellan höghusen. Byggnaderna revs i början av 1970-talet, och knappt hade bråtet forslats bort före lyftkranarna och betongelementen drog in.

Och som det sedan blev, Kirstibacken år 1980. Bildvinkeln är i stora drag den samma, tro det eller ej. Den fridfullt betande kon i förra bilden stod ungefär där det mittersta tvärstående höghuset sticker ut. Esbo stadsmuseums samlingar.

Farfar Karl Erik hade fått odla sitt Kirsti ännu några år efter försäljningen, men år 1970 var det slut med det, och han och farmor Göta etablerade sig i ett egnahemshus i närheten för att njuta av ett stilla pensionärsliv. Med pengarna från gårdens försäljning hade farfar kunnat stöda sina söner, min far och hans bror, att skaffa sig egna gårdar på annan ort för att fortsätta lantbrukandet som tydligen legat i blodet på båda. Av en ren händelse råkade jag födas år 1970, och fast Kirsti byggnader ännu fanns till en tid därefter, så har jag inga personliga minnen av dem. Däremot minns jag mycket väl byggarbetsplatserna, lastbilarna och lyftkranarna som kom sedan. Sådant var spännande för en liten knodd från landet.

Min far har blivit gammal och han har flytt in i det åldrande sinnets dunkla dimmor på servicehemmet där han numera bor. Jag har tagit upp den fallna manteln och driver det Segersvenska arvet vidare, i den form det finns kvar längre bort i västra Nyland. Jag finner mig reda upp bland gamla papper, fotografier och ärvda föremål, och mångahanda minnen av de som redan gått vidare dyker upp i sinnet. Nu är det på mina axlar det vilar, ansvaret och traditionerna. Så har tidens hjul strax fullbordat ett varv igen i sin eviga ström.

Farfar Karl Erik gick bort 1987 och farmor Göta 1999. Också huset de bodde i på gamla dagar vid Sockkärrsgränd är sålt sedan länge. Men det finns fortfarande en gård i västra Nyland, som till karaktär och läge i landskapet inte så lite påminner om Kirsti, där det fortfarande uppbevaras föremål och inredning från det försvunna hemmanet. Där slumrar farfars gamla Massey Ferguson 65 i ladan och någon dag ännu kommer motorn att få service och cylindrarna gå runt igen, vänta bara.

Inte har Esbo stad glömt heller. Segersvensgatan går från det
 nuvarande centrumområdet upp mot Kirstibacken.