Farfar minns gamla Esbo centrum

Esbo centrum 1938. I förgrunden Morby sjukhus och till höger Lindholms sågs brädgård.
Esbo hembygdsförening.

Karl Erik Segersven fortsätter sina hågkomster med det gamla Esbo centrum på 1910- och 1920-talen, det vill säga under hans barndoms- och ungdomstid. Han var född år 1910.

1920-talets Esbo

"Här fanns också i gamla Esbo centrum alldeles invid stationen en Andelshandel som var inrymd i ett hus som hade varit Esbo första Apotek men flyttade till Grankulla i början av 1900-talet. Det torde ha varit på 1920-talet som Varuboden och Andelshandeln förenades och i början på 1930-talet, 1933 byggdes det om till ett modernare hus av tegel i två våningar med personalbostäder i övervåningen och invid byggdes ett lagermagasin tidigare. Denna affär handlade med allt som man behövde på landet på den tiden. I början på 1970-talet övergick parcellen och huset i Esbo stads ägo och Varuboden fick stora moderna utrymmen i det första stora kanslihusets bottenvåning, men såldes till postverket 1982 på vintern."

Varubodens hus 1968. Esbo stadsmuseums samlingar.

Det första apoteket i Esbo fungerade som filial till Kyrkslätt apotek, och hade inrättats år 1905. Sedermera, år 1913, anhöll fullmäktige i Esbo om att få grunda ett nytt eget apotek i Esbo, anhållan bifölls av Statsrådet men genom röstning bland kommunbefolkningen kom det apoteket år 1914 att förläggas till Grankulla. I samma veva indrogs apoteksfilialen från Kyrkslätt, uppenbarligen eftersom det nu fanns ett eget apotek i kommunen (Grankulla lydde under Esbo fram till 1920).

Erikssonska butiken

"Erikssonska butiken och ett litet bageri i samma hus, som troligen bakade så mycket som butiken sålde bröd, vidare sålde butiken allt i matväg nästan. Butiken och bageriet sköttes av fru Maria Eriksson för mannen var slaktare och köpte slaktdjur av bönderna i socknen. Parcellen där butiken och bageriet var fanns dessutom ett ganska stort uthus som inrymde stall, ladugård, svinhus samt slaktlider, vidare var där ett magasin som i huvudsak lagrades varor för butiken. Sedan var där på det västra hörnet av parcellen ett litet glasbruk som tillverkade bläckhorn och kanske andra små flaskor. I det gamla butikshuset var det en tid inrymt ett cafe som var bra på den tiden i synnerhet på vintern när det kördes stock med hästar till Lindholms såg så fick körkarlarna gå in på kaffe och hästarna en tapp hö och en stunds vila. Lindholms såg arbetade intensivt, den gick ibland i 3 turer, alltså dygnet runt eller 2 turer då det inte var så bråttom. Vid skiftesbytet var det fullsatt på cafet i Erikssons. parcellen var på arrendemark från kyrkan, först senare löste Erikssons in jorden. Den gamla butiken brann ned till grunden någon gång under fortsättningskriget. Uthusen revs ned, bara magasinet blev kvar. Det räckte inte länge förrän den nya butiken blev färdig men utan bageri och cafe och en modernare stil. Vidare tillverkade Maria Eriksson lemonad, riktigt med någotslags tillsats av kolsyra ännu på 1930-talets början."

Esbo centrum på 1930-talet. I mitten skyddskårshuset som invigdes år 1930 och i bakgrunden
 till höger stationshuset från 1903. Här någonstans låg den Erikssonska butiken och glasbruket,
för det finns omnämnt att skyddskårshuset uppfördes där glasbruket (som brann 1922) stått.
Esbo stadsmuseums samlingar.

Glasbruket i Morby som omnämns här grundades år 1912 som flaskfabriken Esbo Glasbruks Ab, ändrades 1917 till Suomen Lasitehdas Oy - Finska Glasbruks Ab och ombildades 1920 till en fönsterglasfabrik. Fabriken brann år 1922 och ägaren byggde nytt i Lahtis i stället. Morby glasbruk försvann nästan spårlöst, enligt Karl Erik var det enda som fanns kvar i senare tider grunden till fabriksskorstenen. Tomten köptes av Lotta Svärd-organisationen, och några år senare uppfördes där ett skyddskårshus.

Weckströmska butiken

 "Vidare var här i gamla centrum på 1920-talet en annan butik. Det var Weckströmska butiken som kanske hade lite större urval av varor, utom matvaror var där seldon, rep, sågar, hamrar, yxar, spik och nubbar, ja till och med kalk, cement, tegel, sotluckor och spjäll. Alfons Weckström var en vaken man, han visste vad landsortsbefolkningen behövde utöver sin dagliga mat. Weckström var agronom till graden och hade ett litet jordbruk, 6-7 ha egen jord, sedan arrenderade han från kyrkan små ängar på några hektar. Vidare hade Weckström en ganska stor svingård som var ganska ovanligt på den tiden med 15-16 st modersuggor som producerade grisar åt ortsborna, dessutom var där gödsvin mellan 10-20 beroende på huru mycket grisar blev över för eget uppfödande. När annonsen var i tidningen stod det med stora ord Glada grisar till salu som är så långa de nästan skulle behöva tre par ben. För jordbruket fanns 2-3 hästar 5-6 kor 2 ungdjur och 50-60 höns. Jordbruket var förstklassigt, ett föredöme för hela trakten. Fru Karin Mattsson hade hyrt i ena ändan av butikshuset utrymme för cafe och hade en tid till och med barberare i ett hörn av cafet. Det var en tid en viss konkurrens mellan cafeerna. Alfons Weckström var energisk, han hade i sin stora villa Breidablick något slags pensionat som fru Molin skötte med heder. Dessutom hade de gästgiverirörelse som var på mode den tiden då det ej fanns bilar och bussar att använda, det kunde ibland vara så mycket folk som behövde skjuts att inte egna hästarna hann till, då hyrde han hästar av grannarna med kusk och allt, från Kirsti och de andra gårdarna med."

Villa Breidablick, på kullen mellan kyrkan och järnvägen. Villan köptes av Esbo kommun 1932 av änkefru
Weckström, men brann 1933. På platsen byggdes sedan Esbo kommunhus där numera ett musikinstitut verkar.
Esbo stadsmuseums samlingar.

Ett par bilder från ett Esbo centrum några decennier senare, men ändå innan den stora byggförvandlingen satt in.

Esbo centrum på 1960-talet, sett från norr. Ungefär där brädstaplarna från Lindholms såg står
ligger nu köpcentret Entresse. Esbo stadsmuseums samlingar.

Området kring järnvägsstationen år 1972. Varubodens hus blir mellan stationsbyggnaden och Esbo
stadshus, här alldeles nybyggt. Esbo stadsmuseums samlingar.

Farfar minns det gamla Esbo

Farfar Karl Erik Segersven kom på äldre dar att fungera som kännare av det gamla Esbo.
Här pekar han ut var han minns att Esbo hälsobrunn låg då han var barn. Idag finns det
 ett minnesmärke på platsen. Från Esbo stads infoblad Espoo-Esbo nr 1. 1984.

Innan vi går vidare med Kirsti gård kan det vara skäl att kasta en blick på grannskapet; granngårdarna och det dåvarande Esbo centrum, allt såsom farfar Karl Erik Segersven kom ihåg det när han skrev ihop sina hågkomster på det sena 1970-talet; dessa hågkomster som han sedermera lät deponera på Esbo stadsmuseum år 1985.

Dahl

"Dahl ägdes på 1920-talet av en icke Esbobo Jooseppi Lepomäki, som var ägare till en läderindustri i norra Finland. Dahl var arrenderad av Jooseppis broder Kalle Lepomäki som var jordbrukare till yrket. 2-3 hästar och 8-10 kor samt 4-5 ungdjur, höns och svin för eget behov. 2 karlar samt 1 deja + gårdens eget folk var arbetsstyrkan under Lepomäkis tid på Dahl. Det var i medlet på 1920-talet som Kalle Lepomäki köpte eget jordbruk i Nurmijärvi och flyttade dit. Sedan kom det en herr Malmström från Helsingfors som arrenderade Dahl men var ej bosatt på gården utan hade en karl som kallades förvaltare. Arealen var ca. 20-25 ha odlat, men skogen var till stor del parcellerad och ett större område av skogen var tidigare såld. Det var i början av 1930-talet som Lepomäki sålde den odlade jorden och några ha skog åt slaktar Emil Ekroos som bedrev gården kreaturslös. Affärsman Emil Ekroos sålde Dahl 22.4.1938 åt Elis Lindholm som var ägare och direktör för Lindholms Såg. Då började en blomstringstid på Dahl, för Elis Lindholm var mycket intresserad av jordbruk och kreatur. Han köpte A.Y. kor 10-12 stycken och 4 hästar samt höns och svin. Odlade jorden täckdikades inom 3 år och alla hus renoverades och en del byggdes nytt ex. tröskhus och bastu. Hästarna användes på sågen i synnerhet vintertid. Traktorn kom till Dahl liten tid efter hästar och kor och var första traktorn i Södrik by. År 1973 den 13.6 sålde Lindholms Såg Dahl åt Esbo stad i sin helhet."

Dahl huvudbyggnad. Bildkälla Keski-Espoon Sanomat.

Vi kan ju tillägga att Dahl hemman usprungligen hette Grå, och att det låg på Södrik bykulle mitt emot kyrkan, men flyttades till Kyrkträskets strand senast under tidigt 1800-tal till följd av storskiftet och namnet kom att ändras. Huset fanns kvar men brann år 1984 och revs sedermera. Idag finns här ett dagis och det enda som minner om det gamla Dahl hemman lär vara en gammal och fridlyst skogslind.

Södrik Doms hemman

"Doms ägdes i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet av en Gustav Segersven som var bror till ägaren av Kirsti från 1898 Johan Fredrik Segersven. Gustav Segersven var min farfars bror. När Gustav Segersven sålde Doms så blev gården en såkallad handelsvara, det var inte riktiga bönder eller jordbrukare som köpte jorden. Till följd att det inte var samma sorts folk så blev inte kontakterna så bra som förut med grannarna. Det lär ha börjat styckas och såldes både större och mindre parceller. Domsby villasamhälle består till stora delar av Doms, Dahl och Jofs jordar. Kan ej med säkerhet minnas några namn på ägarna av Doms efter Gustav Segersven , Knape och Lärsche, för det var ju före min tid, för jag föddes 1910, så jag berättar bara vad mina föräldrar har berättat i tiden."

Doms karaktärsbyggnad 1982. Bild: Esbo stadsmuseum/Erkki Härö.

Doms är det enda av de fem stamhemmanen i Södrik vars karaktärsbyggnad faktiskt står kvar på den gamla bykullen och gården har funnits på samma plats sedan 1500-talet. Exteriören i jugend med mansardtak är från början av 1900-talet, före det var huset enklare och uppenbarligen i en våning. Även här verkar ett dagis numera. Det här med en Gustav Segersven på Doms är en intressant sidoepisod som jag tyvärr inte känner närmare till, Gustav flimrar bara förbi ibland i dokumenten, och vad som blev av hans släktgren har tills vidare undgått mig.

Suna

"Suna har varit i Weckströmska familjens ägo sedan 1668, men från 1913 blev Teudor Weckström husbonde på Suna till 1953 då hans dotter övertog gården och sålde den 1965 till Esbo köping. Arealen på 1920-talet var ca. 170-180 ha. I medlet av 1920-talet styckades ca. 4 ha , ett gammalt torp från Suna och i slutet på 1940-talet några mindre parceller och ett område på 30 ha som enligt snabbkolonisationslagen tog som ersättningsjord. Arbetsstyrkan var 3 statkarlar, 1 stallkarl, 1 matdräng, 1 deja och en ladugårdshjälp. Hästarnas antal var 5-6 arbetshästar, 2-3 unghästar, 18-20 kor och 7-8 ungdjur, höns och svin för eget behov. Traktor köptes på 1950-talet med tillhörande redskap, vilket minskade hästar och arbetare. Korna såldes 1961 och jorden arrenderades ut och bedrevs kreaturslös av arrendatorn i 5 år. Arrendator var agrolog Nils-Erik Segersven."

Suna gård 1955. Till höger tycks Doms också skymta.
Bild: Esbo stadsmuseum/Kaj Lindholm.

Vid stranden av Esbo å står forfarande kvar en gammal rökbastu som tillhört Suna. Det är möjligt att den är en av de äldsta bevarade i sitt slag, på gaveln återfinns årtalet 1839. Numera verkar här bastusällskapet Kuninkaantien Saunaseura. Likaså står enligt uppgift den vitrappade ladugården fortfarande kvar, där har verkat stadens trafikmärkesmåleri och också en konstnärsateljé. Nils-Erik Segersven var Karl-Eriks son, min farbror. Han odlade som arrendator dessa år innan han flyttade till egen gård i Kimito.

Jofs

 "Jofs var i Björklövska släktens ägo från 1920-talets början. Fru Björklöv hade tidigare varit gift med Anders Adlercreutz, men fick ej behålla det Adlercreutzska namnet efter hans död, utan tog namnet Anders som tillnamn. Fru Elna Anders och hennes bror Ruben Helenius köpte Jofs i bolag men efter det att fru Elna Anders gifte om sig med Alfons Björklöv utlöstes brodern Ruben Helenius. Makarna Björklöv skötte gården tillsammans ända till makens död 1937, då var arealen ca. 17-18 ha odlat, men bara några ha skog. Skogen hade tidigare sålts till en affärsman som började parcellera och tog stor vinst. Det fanns 2 hästar, 6-7 kor och 2-3 ungdjur, 30-40 höns och 1-2 svin. Elna Björklöv fortsatte att odla och sköta gården som förut, men började sälja parceller och minska på korna och lämnade bara en häst till sist. Elna Björklöv dog 1969, då ärvde brodern Ruben Helenius det som fanns kvar av Jofs, men han var ju bosatt i Sverige så han var bara en liten tid på sommaren här. 1979 såldes det som var kvar av Jofs till Esbo stad, ca. 1/2 ha med byggnaderna. Främmande arbetskraft var vanligtvis 1 karl och 1 tjänsteflicka."

Jofs karaktärsbyggnad. Bild: Esbo stadsmuseum.

Jofs låg söder om banan, ungefär havvvägs mellan Esbo centrums och Domsby stationer, och ska inte förväxlas med en annan Jofs gård i Fantsby (i trakten av Köklax). I likhet med Kirsti så bebyggdes gårdens marker med höghus från 1970-talet framåt, men huset försvann inte genast. Kvar finns det inte, så uppenbarligen revs de sista gårdsbyggnaderna vid byggandet av Kyrkträskets bro, det torde ha varit åren omkring 1990. Jofs kommer från mansnamnet Jakob, som förr tlltalades Jop eller Joos. På finska var det förr Joussi, men numera används formen Jouppi i det lokala namnskicket.

För att underlätta orienteringen tar vi till sist en karta över Esbo centrum år 1939, där man kan återfinna
alla de fem stamhemmanen i Södrik; Kirsti, Doms, Suna, Dahl (Dal) och Jofs. Från "vanhatkartat.fi".

Så långt farfar Karl Erik om bygden och granngårdarna till Kirsti. De hade alla, någon gång från slutet av medeltiden, de samt hemmanet Backas som försvunnit redan på 1700-talet och Lagstad tillhörigt kyrkan, som blev skola, ämbetshus och sedermera hemvist för Esbo Hembygdsförening, klungats på kullen kring kyrkan. I och med storskiftet från 1769 och framåt, kom Kirsti, Dahl och Jofs att flyttas längre ut, och kvar blev Doms och Suna.

Typiskt för den gamle husbonden och odalmannen är inställningen till herrrar från Helsingfors som kommer med förvaltare för att bedriva jordbruk samt mot jordägare som "inte var riktiga bönder". Det är någonting av en svunnen värld över det hela, och - ja, det är det ju sannerligen i fallet Esbo.

Bomärken för Södrik hemmanen. Från "Gamla Lagstad i ord och bild", Esbo hembygdsförening 2005.

En del av farfars hågkomster har också publicerats i skriften "Esbo Centrum Södrik by 1920-80" av Artur Nylund (1983).

Esbo Hembygdsförening har en alldeles utmärkt essä om Södrik bys historia av Mårten Weurlander.

För den som är intresserad av det gamla Esbo är den lokalhistoriska sajten Kadonnut Espoo en verklig oas av bilder och kunskap.

Anders Segersven