Farmor minns julen på Kirsti

Vintersolen stiger över Kirstibacken år 1955. Bild av Kaj Lindholm, Esbo stadsmuseums samlingar.

Det finns en person som ännu inte kommit till tals här, och det är Göta Segersven, Karl Eriks hustru, alltså min farmor. Hon var född 1912 som Göta Magdalena Österman från Östergård Österkulla i Ingå. Så vitt jag har förstått så träffades de på lantbruks- och hushållsskolan Västankvarn i Ingå och bröllopet hölls år 1936. Hon kom att överleva Karl Erik med åtskilliga år och gick bort först 1999, in i det sista skötande huset och villaträdgården de bott i efter tiderna på Kirsti.

Göta Segersven i sin krafts dagar på Kirsti gårdstun,
kanske 1950-talet.

Göta var en lanthusmor av den gamla stammen, inte lika pratsam och utåtriktad som Karl Erik, men alltid där med en alltomfattande omsorg. Det var hon som tog hand om driften på gården, när Karl Erik låg vid fronten under krigen, samtidigt som hon uppfostrade de två sönerna som då var små, allt utan att göra något större nummer av det hela. Hon har inte själv lämnat några redogörelser efter sig, men det finns en intervju från början av 1990-talet med Pirkko Sillanpää-Storsjö, som uppenbarligen publicerats i Keski-Espoon Sanomat år 1991. Jag ska i det följande återge en bearbetning av valda delar i den ursprungligen finska texten.

Karaktärshuset på Kirsti, som omfattade nio rum, stod färdigt år 1914. Samtidigt byggde man också ekonomiebyggnader, ett stall för 7 hästar och ladugård för 24 kor. Den gamla huvudbyggnaden, som också hade fungerat som kvarter för ryska soldater, revs senare, kanske omkring 1918. Man ersatte stegvis gamla uttjänta byggnader med nya. Göta Segersven konstaterar att Kirsti vid tiden var en medelstor lantgård, till kreatursbesättningen hörde 14-15 ayrshirekor med god avkastning, 6-8 hästar, några får, ett par grisar samt höns.

Mjölken fördes om morgnarna till Esbo station, därifrån den transporterades med järnväg till mejeriet i Helsingfors. Sedermera kom mjölken att sökas med tankbil direkt från gården. Mjölken utgjorde, som på lantgårdarna i allmänhet vid den här tiden, gårdens främsta inkomstkälla. Svin höll man mest för egen konsumtion, och likaså med trädgårdsodlingen. Göta Segersven berättar att färsk fisk fanns alltid att tillgå, och i synnerhet när vattnet steg på våren och hösten var fiskfångsterna rikliga. Man fiskade bland annat i nuvarande Ängsdalen, vid ån, det förekom också fiskare som gick omkring och sålde sina fångster. Gården hade förutom eget folk också i något skede två pigor och en dräng.

Arbetsfolk på Kirsti, antagligen under krigsåren. Göta Segersven andra från vänster. De två männen
är möjligen de två ryska krigsfångar som arbetade på gården under fortsättningkriget.

Göta Segersven drar sig till minnes att lantlivet gick igenom stora förändringar åren efter andra världskriget. Före krigen brukade man tillverka det mesta av vad man behövde själv på gårdarna; man vävde tyg och maten producerade man själv ända från början. Det allra mesta av hjälpmedel som fanns att tillgå var hästdrivet. Mot slutet av 1940-talet blev traktorerna vanligare, vilket storligen underlättade det tunga jordbruksarbetet. Den första traktorn på Kirsti anskaffades på 1940-talet, senare också en andra. En annan avgörande nymodighet anlände på 1950-talet, nämligen skördetröskan. Med skördetröskans hjälp blev de långa dagarna av tungt arbete i tröskhuset historia. Maskinerna anskaffades från Helsingfors, vid den tiden fanns det inte ännu specialaffärer inom den branschen annorstädes.

Kossorna på Kirstibacken.

Göta Segersven drar sig till minnes att utbudet av allehanda textilier och också matvaror började öka under 1950-talet. I Esbo station, det vill säga i centrumsamhället, fanns det endast en matvaruaffär. Klädes- och andra inköp gjordes i Helsingfors, det var lätt att ta sig dit med tåget. Också i Grankulla fanns det en del butiker.

Julfirandet på 1930-talet var inte längre så traditionsbundet som det varit förr. Julförberedelserna var inte längre satta till att börja på något visst datum eller att utföras enligt någon gammaldags praxis. Göta Segersven berättar att förberedelserna började två, tre veckor före jul. Förr hade man tillverkat egna blod- och grynkorvar på gården, likaså framställdes potatis- och kållådor samt aladåber och sillsallad själv av egna råvaror. Även skinkan kom från den egna ladugården. Till julbröd bakades rågbröd med sirapsmak.

Lutfisken beredde man själv och svagdricka bryggdes till juldryck. Efterrätten utgjordes av risgrynsgröt med fruktsoppa. Kaffebröd i mängder bakades och före krigen brukade man stöpa ljusen själv, men sedan gick man över till köpta ljus. Julklapparna tillverkade man förstås också själv.

Julafton förlöpte så att man gick i bastun rätt så tidigt, så att man sedan hade mer tid att fira aftonen. Bordet dukades vackert med bordduk, servetter och levande ljus. Julgubben kom på kvällen och sedan dansades det kring granen. Förr hade man haft levande ljus i granen, men efter krigen ersattes de med elljus. Någon utegran höll man sig inte med. Gåvomängderna var naturligtvis anspråkslösa i jämförelse med senare tider.

Esbo kyrka julupplyst år 2023. Foto: Anders Segersven.

Göta Segersven minns att till jul skulle det vara mycket ljus. Alla rummen var upplysta och det stod levande ljus på fönsterbrädorna. På aftonen gick man också i kyrkan, och eftersom kyrkan låg i närheten så gick man till fots. De som hade längre till kyrkan kom med häst, senare i tiden med bil. Nämnas ska också, att även husdjuren uppmärksammades, man ströade rikligt med ren ny halm i stall och ladugård och hästarna fick mer bröd än till vardags.

Gamle husbonden Karl Fredrik Segersven, farfars far, med hästarna på Kirstibacken
i början av 1900-talet.

Juldagen tillbringades i stillhet hemmavid. Något kyrkbesök blev det vanligtvis inte, eftersom man varit där redan på julafton. Och så åt man av julmaten under hela julhelgen så länge den räckte. På julannandagen kunde sedan besökandet börja; ungdomen brukade gå omkring i gårdarna för att önska god jul, och vanligtvis blev de bjudna på någonting.

På nyårsafton stöpte man nyårslyckor av tenn, och andra trollkonster ufördes inte, om man nu inte räknar försöken att utöna framtiden ur dem genom att se hurudan skugga de kastade. Och på tjugondag Knut så var julen slut, ansåg man.

Göta och Karl Erik Segersven på äldre dagar, 1980-talet.

Ryska soldater inkvarterade på Kirsti; ja, det var under första världskriget. Det fanns en trupp, kanske ungefär ett kompani man, som skulle bevaka Esbo centrum, och i all synnerhet bron över Esbo å mot eventuella tyska infiltrations- och sabotageförsök. De var inkvarterade på Kirsti något skede, kanske också på andra gårdar. Farfar som liten och hans far blev vittnen till hur de ställde upp på gårdstunet, sjöng vemodiga ryska sånger och marscherade sedan bort till okända öden, uppenbarligen till fronten. Tidigare hade man också haft kinesiska eller kanske kirgisiska arbetare i samhället, de arbetade på ryska befästningsarbeten kring Helsingfors. Farfar, som var barn, hade rört sig obehindrat bland alla dessa, fått diverse matvaror att ta med hem, och på kuppen lärt sig en hel del ryska, vilket han skulle ha viss nytta av långt senare. Det blir säkerligen mer om detta i ett senare skede.

Anders Segersven

Petäjärvi Anttila fänriksboställe

Utsikt över en del av Petäjärvi sjö från Petäjärvivägen söderut. Anttila återfinns en
 bit in på andra sidan sjön, det är i själva fallet fråga om en stor udde.

Följande faller i någon mån utanför ämnet Kirsti gård i Esbo, men eftersom farfar Karl Erik i sina tidigare hågkomster skriver om släktens ursprung...

"Johan Fredrik Segersven och hans förfäder hade varit arrendatorer på Anttila kronoboställe i Kyrkslätt i tre generationer. Sedan kom konsul Kiseleff till Oitbacka och Sjökulla Kaunala Vesterkulla, alla i Kyrkslätt kommun, och där låg Anttila i omedelbar närhet och då ville Kiseleff också ha Anttila under sitt kommando..."

...så faller det sig naturligt att ta sig en titt på detta Anttila boställe i norra Kyrkslätt. Den i citatet omnämnde konsul Nikolai Kiseleff, industriman från Helsingfors, hade köpt fastigheten Oitbacka som tidigare hört till Esbo gård år 1859 och satt igång med att bygga sig en nätt liten herrgård av det hela. Sonen Feodor Kiseleff, konsul även han, fortsatte med trädgårdar, orangeri och en rejäl ladugård, och det är förvisso denne Feodor som satte igång händelsekedjan som förde Segersvenarna till Kirsti i Esbo, när han strävade till att ta ägorna i ett fastare grepp och lösa ut arrendatorerna i Petäjärvi.

Petäjärvi med Näseudden i nutid, Anttila uppe i mitten vid bollen med en vimpel som markerar ett
fynd från stenåldern. Det i sig är kanske inte relevant, men Museiverkets forminneskarta visade
sig i övrigt vara lämplig att söka på.

Anttila militie boställe, i vissa dokument specificerat till fänriks boställe, låg alltså på en stor udde i Petäjärvi sjö i norra Kyrkslätt. 

Utsnitt av karta från 1774. Gårdscentum utmärkt med ljusrött. Det ser ut som att Anttila boställe delade
gårdstun med Nikula kronohemman, det vill säga, de utgjorde bebyggelsen i Petäjärvi by.
Lantmäteristyrelsens arkiv.

 

Utsnitt av textdelen till samma karta som ovan.

Så mycket mer än såhär fanns det inte att komma med, åtminstone så här långt. Inom släkten finns det inte särskilt mycket bevarat från tiderna vid Petäjärvi och några fotografier har jag inte stött på, tills vidare i alla fall.

Utsnitt av karta från 1850. Lantmäteristyrelsens arkiv.

Ett stort tack till Yrjö Kotivuori på Riksarkivet för hjälp med kartsök.

Anders Segersven

Farfar minns gamla Esbo centrum

Esbo centrum 1938. I förgrunden Morby sjukhus och till höger Lindholms sågs brädgård.
Esbo hembygdsförening.

Karl Erik Segersven fortsätter sina hågkomster med det gamla Esbo centrum på 1910- och 1920-talen, det vill säga under hans barndoms- och ungdomstid. Han var född år 1910.

1920-talets Esbo

"Här fanns också i gamla Esbo centrum alldeles invid stationen en Andelshandel som var inrymd i ett hus som hade varit Esbo första Apotek men flyttade till Grankulla i början av 1900-talet. Det torde ha varit på 1920-talet som Varuboden och Andelshandeln förenades och i början på 1930-talet, 1933 byggdes det om till ett modernare hus av tegel i två våningar med personalbostäder i övervåningen och invid byggdes ett lagermagasin tidigare. Denna affär handlade med allt som man behövde på landet på den tiden. I början på 1970-talet övergick parcellen och huset i Esbo stads ägo och Varuboden fick stora moderna utrymmen i det första stora kanslihusets bottenvåning, men såldes till postverket 1982 på vintern."

Varubodens hus 1968. Esbo stadsmuseums samlingar.

Det första apoteket i Esbo fungerade som filial till Kyrkslätt apotek, och hade inrättats år 1905. Sedermera, år 1913, anhöll fullmäktige i Esbo om att få grunda ett nytt eget apotek i Esbo, anhållan bifölls av Statsrådet men genom röstning bland kommunbefolkningen kom det apoteket år 1914 att förläggas till Grankulla. I samma veva indrogs apoteksfilialen från Kyrkslätt, uppenbarligen eftersom det nu fanns ett eget apotek i kommunen (Grankulla lydde under Esbo fram till 1920).

Erikssonska butiken

"Erikssonska butiken och ett litet bageri i samma hus, som troligen bakade så mycket som butiken sålde bröd, vidare sålde butiken allt i matväg nästan. Butiken och bageriet sköttes av fru Maria Eriksson för mannen var slaktare och köpte slaktdjur av bönderna i socknen. Parcellen där butiken och bageriet var fanns dessutom ett ganska stort uthus som inrymde stall, ladugård, svinhus samt slaktlider, vidare var där ett magasin som i huvudsak lagrades varor för butiken. Sedan var där på det västra hörnet av parcellen ett litet glasbruk som tillverkade bläckhorn och kanske andra små flaskor. I det gamla butikshuset var det en tid inrymt ett cafe som var bra på den tiden i synnerhet på vintern när det kördes stock med hästar till Lindholms såg så fick körkarlarna gå in på kaffe och hästarna en tapp hö och en stunds vila. Lindholms såg arbetade intensivt, den gick ibland i 3 turer, alltså dygnet runt eller 2 turer då det inte var så bråttom. Vid skiftesbytet var det fullsatt på cafet i Erikssons. parcellen var på arrendemark från kyrkan, först senare löste Erikssons in jorden. Den gamla butiken brann ned till grunden någon gång under fortsättningskriget. Uthusen revs ned, bara magasinet blev kvar. Det räckte inte länge förrän den nya butiken blev färdig men utan bageri och cafe och en modernare stil. Vidare tillverkade Maria Eriksson lemonad, riktigt med någotslags tillsats av kolsyra ännu på 1930-talets början."

Esbo centrum på 1930-talet. I mitten skyddskårshuset som invigdes år 1930 och i bakgrunden
 till höger stationshuset från 1903. Här någonstans låg den Erikssonska butiken och glasbruket,
för det finns omnämnt att skyddskårshuset uppfördes där glasbruket (som brann 1922) stått.
Esbo stadsmuseums samlingar.

Glasbruket i Morby som omnämns här grundades år 1912 som flaskfabriken Esbo Glasbruks Ab, ändrades 1917 till Suomen Lasitehdas Oy - Finska Glasbruks Ab och ombildades 1920 till en fönsterglasfabrik. Fabriken brann år 1922 och ägaren byggde nytt i Lahtis i stället. Morby glasbruk försvann nästan spårlöst, enligt Karl Erik var det enda som fanns kvar i senare tider grunden till fabriksskorstenen. Tomten köptes av Lotta Svärd-organisationen, och några år senare uppfördes där ett skyddskårshus.

Weckströmska butiken

 "Vidare var här i gamla centrum på 1920-talet en annan butik. Det var Weckströmska butiken som kanske hade lite större urval av varor, utom matvaror var där seldon, rep, sågar, hamrar, yxar, spik och nubbar, ja till och med kalk, cement, tegel, sotluckor och spjäll. Alfons Weckström var en vaken man, han visste vad landsortsbefolkningen behövde utöver sin dagliga mat. Weckström var agronom till graden och hade ett litet jordbruk, 6-7 ha egen jord, sedan arrenderade han från kyrkan små ängar på några hektar. Vidare hade Weckström en ganska stor svingård som var ganska ovanligt på den tiden med 15-16 st modersuggor som producerade grisar åt ortsborna, dessutom var där gödsvin mellan 10-20 beroende på huru mycket grisar blev över för eget uppfödande. När annonsen var i tidningen stod det med stora ord Glada grisar till salu som är så långa de nästan skulle behöva tre par ben. För jordbruket fanns 2-3 hästar 5-6 kor 2 ungdjur och 50-60 höns. Jordbruket var förstklassigt, ett föredöme för hela trakten. Fru Karin Mattsson hade hyrt i ena ändan av butikshuset utrymme för cafe och hade en tid till och med barberare i ett hörn av cafet. Det var en tid en viss konkurrens mellan cafeerna. Alfons Weckström var energisk, han hade i sin stora villa Breidablick något slags pensionat som fru Molin skötte med heder. Dessutom hade de gästgiverirörelse som var på mode den tiden då det ej fanns bilar och bussar att använda, det kunde ibland vara så mycket folk som behövde skjuts att inte egna hästarna hann till, då hyrde han hästar av grannarna med kusk och allt, från Kirsti och de andra gårdarna med."

Villa Breidablick, på kullen mellan kyrkan och järnvägen. Villan köptes av Esbo kommun 1932 av änkefru
Weckström, men brann 1933. På platsen byggdes sedan Esbo kommunhus där numera ett musikinstitut verkar.
Esbo stadsmuseums samlingar.

Ett par bilder från ett Esbo centrum några decennier senare, men ändå innan den stora byggförvandlingen satt in.

Esbo centrum på 1960-talet, sett från norr. Ungefär där brädstaplarna från Lindholms såg står
ligger nu köpcentret Entresse. Esbo stadsmuseums samlingar.

Området kring järnvägsstationen år 1972. Varubodens hus blir mellan stationsbyggnaden och Esbo
stadshus, här alldeles nybyggt. Esbo stadsmuseums samlingar.

Farfar minns det gamla Esbo

Farfar Karl Erik Segersven kom på äldre dar att fungera som kännare av det gamla Esbo.
Här pekar han ut var han minns att Esbo hälsobrunn låg då han var barn. Idag finns det
 ett minnesmärke på platsen. Från Esbo stads infoblad Espoo-Esbo nr 1. 1984.

Innan vi går vidare med Kirsti gård kan det vara skäl att kasta en blick på grannskapet; granngårdarna och det dåvarande Esbo centrum, allt såsom farfar Karl Erik Segersven kom ihåg det när han skrev ihop sina hågkomster på det sena 1970-talet; dessa hågkomster som han sedermera lät deponera på Esbo stadsmuseum år 1985.

Dahl

"Dahl ägdes på 1920-talet av en icke Esbobo Jooseppi Lepomäki, som var ägare till en läderindustri i norra Finland. Dahl var arrenderad av Jooseppis broder Kalle Lepomäki som var jordbrukare till yrket. 2-3 hästar och 8-10 kor samt 4-5 ungdjur, höns och svin för eget behov. 2 karlar samt 1 deja + gårdens eget folk var arbetsstyrkan under Lepomäkis tid på Dahl. Det var i medlet på 1920-talet som Kalle Lepomäki köpte eget jordbruk i Nurmijärvi och flyttade dit. Sedan kom det en herr Malmström från Helsingfors som arrenderade Dahl men var ej bosatt på gården utan hade en karl som kallades förvaltare. Arealen var ca. 20-25 ha odlat, men skogen var till stor del parcellerad och ett större område av skogen var tidigare såld. Det var i början av 1930-talet som Lepomäki sålde den odlade jorden och några ha skog åt slaktar Emil Ekroos som bedrev gården kreaturslös. Affärsman Emil Ekroos sålde Dahl 22.4.1938 åt Elis Lindholm som var ägare och direktör för Lindholms Såg. Då började en blomstringstid på Dahl, för Elis Lindholm var mycket intresserad av jordbruk och kreatur. Han köpte A.Y. kor 10-12 stycken och 4 hästar samt höns och svin. Odlade jorden täckdikades inom 3 år och alla hus renoverades och en del byggdes nytt ex. tröskhus och bastu. Hästarna användes på sågen i synnerhet vintertid. Traktorn kom till Dahl liten tid efter hästar och kor och var första traktorn i Södrik by. År 1973 den 13.6 sålde Lindholms Såg Dahl åt Esbo stad i sin helhet."

Dahl huvudbyggnad. Bildkälla Keski-Espoon Sanomat.

Vi kan ju tillägga att Dahl hemman usprungligen hette Grå, och att det låg på Södrik bykulle mitt emot kyrkan, men flyttades till Kyrkträskets strand senast under tidigt 1800-tal till följd av storskiftet och namnet kom att ändras. Huset fanns kvar men brann år 1984 och revs sedermera. Idag finns här ett dagis och det enda som minner om det gamla Dahl hemman lär vara en gammal och fridlyst skogslind.

Södrik Doms hemman

"Doms ägdes i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet av en Gustav Segersven som var bror till ägaren av Kirsti från 1898 Johan Fredrik Segersven. Gustav Segersven var min farfars bror. När Gustav Segersven sålde Doms så blev gården en såkallad handelsvara, det var inte riktiga bönder eller jordbrukare som köpte jorden. Till följd att det inte var samma sorts folk så blev inte kontakterna så bra som förut med grannarna. Det lär ha börjat styckas och såldes både större och mindre parceller. Domsby villasamhälle består till stora delar av Doms, Dahl och Jofs jordar. Kan ej med säkerhet minnas några namn på ägarna av Doms efter Gustav Segersven , Knape och Lärsche, för det var ju före min tid, för jag föddes 1910, så jag berättar bara vad mina föräldrar har berättat i tiden."

Doms karaktärsbyggnad 1982. Bild: Esbo stadsmuseum/Erkki Härö.

Doms är det enda av de fem stamhemmanen i Södrik vars karaktärsbyggnad faktiskt står kvar på den gamla bykullen och gården har funnits på samma plats sedan 1500-talet. Exteriören i jugend med mansardtak är från början av 1900-talet, före det var huset enklare och uppenbarligen i en våning. Även här verkar ett dagis numera. Det här med en Gustav Segersven på Doms är en intressant sidoepisod som jag tyvärr inte känner närmare till, Gustav flimrar bara förbi ibland i dokumenten, och vad som blev av hans släktgren har tills vidare undgått mig.

Suna

"Suna har varit i Weckströmska familjens ägo sedan 1668, men från 1913 blev Teudor Weckström husbonde på Suna till 1953 då hans dotter övertog gården och sålde den 1965 till Esbo köping. Arealen på 1920-talet var ca. 170-180 ha. I medlet av 1920-talet styckades ca. 4 ha , ett gammalt torp från Suna och i slutet på 1940-talet några mindre parceller och ett område på 30 ha som enligt snabbkolonisationslagen tog som ersättningsjord. Arbetsstyrkan var 3 statkarlar, 1 stallkarl, 1 matdräng, 1 deja och en ladugårdshjälp. Hästarnas antal var 5-6 arbetshästar, 2-3 unghästar, 18-20 kor och 7-8 ungdjur, höns och svin för eget behov. Traktor köptes på 1950-talet med tillhörande redskap, vilket minskade hästar och arbetare. Korna såldes 1961 och jorden arrenderades ut och bedrevs kreaturslös av arrendatorn i 5 år. Arrendator var agrolog Nils-Erik Segersven."

Suna gård 1955. Till höger tycks Doms också skymta.
Bild: Esbo stadsmuseum/Kaj Lindholm.

Vid stranden av Esbo å står forfarande kvar en gammal rökbastu som tillhört Suna. Det är möjligt att den är en av de äldsta bevarade i sitt slag, på gaveln återfinns årtalet 1839. Numera verkar här bastusällskapet Kuninkaantien Saunaseura. Likaså står enligt uppgift den vitrappade ladugården fortfarande kvar, där har verkat stadens trafikmärkesmåleri och också en konstnärsateljé. Nils-Erik Segersven var Karl-Eriks son, min farbror. Han odlade som arrendator dessa år innan han flyttade till egen gård i Kimito.

Jofs

 "Jofs var i Björklövska släktens ägo från 1920-talets början. Fru Björklöv hade tidigare varit gift med Anders Adlercreutz, men fick ej behålla det Adlercreutzska namnet efter hans död, utan tog namnet Anders som tillnamn. Fru Elna Anders och hennes bror Ruben Helenius köpte Jofs i bolag men efter det att fru Elna Anders gifte om sig med Alfons Björklöv utlöstes brodern Ruben Helenius. Makarna Björklöv skötte gården tillsammans ända till makens död 1937, då var arealen ca. 17-18 ha odlat, men bara några ha skog. Skogen hade tidigare sålts till en affärsman som började parcellera och tog stor vinst. Det fanns 2 hästar, 6-7 kor och 2-3 ungdjur, 30-40 höns och 1-2 svin. Elna Björklöv fortsatte att odla och sköta gården som förut, men började sälja parceller och minska på korna och lämnade bara en häst till sist. Elna Björklöv dog 1969, då ärvde brodern Ruben Helenius det som fanns kvar av Jofs, men han var ju bosatt i Sverige så han var bara en liten tid på sommaren här. 1979 såldes det som var kvar av Jofs till Esbo stad, ca. 1/2 ha med byggnaderna. Främmande arbetskraft var vanligtvis 1 karl och 1 tjänsteflicka."

Jofs karaktärsbyggnad. Bild: Esbo stadsmuseum.

Jofs låg söder om banan, ungefär havvvägs mellan Esbo centrums och Domsby stationer, och ska inte förväxlas med en annan Jofs gård i Fantsby (i trakten av Köklax). I likhet med Kirsti så bebyggdes gårdens marker med höghus från 1970-talet framåt, men huset försvann inte genast. Kvar finns det inte, så uppenbarligen revs de sista gårdsbyggnaderna vid byggandet av Kyrkträskets bro, det torde ha varit åren omkring 1990. Jofs kommer från mansnamnet Jakob, som förr tlltalades Jop eller Joos. På finska var det förr Joussi, men numera används formen Jouppi i det lokala namnskicket.

För att underlätta orienteringen tar vi till sist en karta över Esbo centrum år 1939, där man kan återfinna
alla de fem stamhemmanen i Södrik; Kirsti, Doms, Suna, Dahl (Dal) och Jofs. Från "vanhatkartat.fi".

Så långt farfar Karl Erik om bygden och granngårdarna till Kirsti. De hade alla, någon gång från slutet av medeltiden, de samt hemmanet Backas som försvunnit redan på 1700-talet och Lagstad tillhörigt kyrkan, som blev skola, ämbetshus och sedermera hemvist för Esbo Hembygdsförening, klungats på kullen kring kyrkan. I och med storskiftet från 1769 och framåt, kom Kirsti, Dahl och Jofs att flyttas längre ut, och kvar blev Doms och Suna.

Typiskt för den gamle husbonden och odalmannen är inställningen till herrrar från Helsingfors som kommer med förvaltare för att bedriva jordbruk samt mot jordägare som "inte var riktiga bönder". Det är någonting av en svunnen värld över det hela, och - ja, det är det ju sannerligen i fallet Esbo.

Bomärken för Södrik hemmanen. Från "Gamla Lagstad i ord och bild", Esbo hembygdsförening 2005.

En del av farfars hågkomster har också publicerats i skriften "Esbo Centrum Södrik by 1920-80" av Artur Nylund (1983).

Esbo Hembygdsförening har en alldeles utmärkt essä om Södrik bys historia av Mårten Weurlander.

För den som är intresserad av det gamla Esbo är den lokalhistoriska sajten Kadonnut Espoo en verklig oas av bilder och kunskap.

Anders Segersven

Huvudbyggnaden på Kirsti

Esbo stadsmuseums samlingar.

Boningshuset på Kirsti stod färdigt år 1914, och ersatte en tidigare huvudbyggnad från 1860-talet. Byggmästare var Sigurd Limnell och även om huset på Kirsti inte längre står kvar, så finns det hus byggmästaren byggde åt sig själv år 1922 faktiskt kvar inte så långt från Kirstibacken: byggmästare Limnells hus.

Ritningar till huset på Kirsti finns bevarade på Esbo stadsmuseum, de är visserligen inte original från 1914 utan tycks vara uppgjorda år 1968. Av någon anledning har man funnit det vara motiverat att uppgöra ritningar i ett skede då husets öde redan torde ha varit beseglat.

Som det i texterna på bloggen redan tidigare framgått, så såldes gården i sin helhet till dåvarande Esbo köping år 1965 och huset revs för att ge plats åt nya höghus alldeles i början av 1970-talet.

Jag har inte tills dags dato lyckats uppbringa fotografier som skulle visa något av interiören, men jag anser att det inte är uteslutet att sådana ännu kan tänkas dyka upp. Vi får se.

Från Keski-Espoon Sanomat 1991.

 Gårdseken på Kirsti

Gårdseken på stämningsfull bild från 1982. Esbo stadsmuseums samlingar.

Som tidigare kostaterats är det bara gårdseken som finns kvar orörd på det som en gång var gårdstunet på Kirsti hemman. I dags läge är den närmare 25 meter hög och stammen har en omkrets på 3,3 meter. Den planterades år 1851 invid det dåvarande karaktärshuset på Kirsti och fridlystes 1999 som naturminnesmärke på initiativ av Keski-Espoo-seura.

Här ses eken till vänster under byggnadsskedet på på Kirstibacken år 1971.
 Esbo stadsmuseums samlingar.

En av bilderna i serien med barn på Kirstibacken från ca 1909. Med största sannolikhet är eken
 någondera av träden mellan husen; gamla karaktärshuset till höger och ladugården till vänster.
 Eken hade redan då uppnått en ålder av 58 år. Notera att bilden är tagen på andra sidan av Kirstibacken,
 från hållet av nuvarande Esbo centrum. Esbo stadsmuseums samlingar.

Eken idag mellan höghusen på Kirstibacken.

Till sist en bild från 1954. Bildtexten uppger att beväringarna heter Rolf Mattson och Erik Snell,
 mer än så vet jag inte. Måhända har de hjälpt till med gårdsarbetet som en del av sin tjänstgöring.
 Man ser hörnet av karaktärshuset och riktningen är av allt att döma österut. Därmed torde det vara
 gårdsekens stam som skymtar bakom vattentunnan. Esbo stadsmuseums samlingar.

 "Några ord om hur Kirsti blev i Segersvenska familjens ägo"

Kirsti och dåvarande Esbo centrum på en karta från 1880-talet. (vanhatkartat.fi).

Farfar Karl Erik Segersven skrev på äldre dar ner en del redogörelser och minnen kring Kirsti gård, Södrik och Esbo centrum i allmänhet och lät deponera dem hos Esbo stadsmuseum. De har registrerats i museets samlingar år 1985 men vissa dateringar i texten tyder på att han jobbat på dem redan under slutet av 1970-talet. Jag har själv ett minne av att han berättat om dem, och visat några blad för mig på 1980-talet, eventuellt var det före han överlämnade dem till Esbo museum. Men vi ska låta Karl Erik berätta:

"Johan Fredrik Segersven och hans förfäder hade varit arrendatorer på Anttila kronoboställe i Kyrkslätt i tre generationer. Sedan kom konsul Kiseleff till Oitbacka och Sjökulla Kaunala Vesterkulla, alla i Kyrkslätt kommun, och där låg Anttila i omedelbar närhet och då ville Kiseleff också ha Anttila under sitt kommando. Min farfar Johan Fredrik hade då kvar 5 år (25) av arrendet på Anttila men Kiseleff bjöd 25 000.- bara han skulle få överlåta den återstående arrendetiden, alltså 5 år. Sedan fick min farfar höra på en stadsresa att Kirsti var till salu, han styrde kosan upp till Kirsti på återvägen från staden och började underhandla, fick då besked att Kirsti skulle kosta 25 000.- så det skulle gå jämnt ut med det han skulle få av konsul Kiseleff. Det berättades att färden från Kirsti gick i god fart ända hem till Anttila, för hästen hade ju fått vila och farfar var så glad när han skulle bliva ägare till ett eget ställe. Det var år 1897." 

Köpebrevet skrevs den 30 oktober 1897 och tillträdet skedde den 14 mars 1898. Säljare var Henrik Wilhelm Engman. Flyttningen uppges ha tagit flere veckor i anspråk eftersom Anttila hade varit betydligt större, för som Karl Erik konstaterar:

"Det hade varit torpare och allt vad löst folk som fanns i Anttilatrakten med kor och kalvar, får och svin, sen hade det funnits 7 hästar, 3 föl eller unghästar + 4 dragoxar. Det fanns så mycket säd så farfar fick tala med grannarna för att få utrymmen, men det gick ju bra för farfars bror Gustav Segersven var bonde på Doms nära Kirsti på den tiden, men där blev också trångt så det fördes några tunnor råg till Suna också. Först sattes det så mycket kor och kalvar i ladugården som nånsin rymdes, resten fick vandra vidare till slakthuset i Helsingfors."

 Farfar konstaterar vidare att arealen på Anttila hade räknats i mantal, men att han inte längre kommer ihåg hur mycket det var, Kirsti hade hursomhelst utgjort 7/12 mantal, cirka 80 hektar.

Bild från ca 1909 som visar Kirstibackens uppfart med det gamla karaktärshuset från 1860-talet.
 Fotografen är okänd, likaså barnen. Det finns en serie på åtminstone tre bilder med samma barn
 och backen ur lite olika vinklar. Esbo stadsmuseums samlingar.

Från år 1931 har vi bättre uppgifter för gården är det året upptagen i bokverket Suomen maatilat (Finlands lantgårdar):

"Ägare från 1898 Karl Segersven, Hilma f. Weckström. Kirsti, 0,7 km från Esbo station och 22 km från Helsingfors. Areal 82,5 ha, varav trädgård 4, åker 35, naturäng 3,5, skogsmark 32,5 och impediment 7,5 ha. Åkrarna ojämn ler- och mullmark varav täckdikat 5 ha. Ekonomicentrum i ändan av odlingarna. Huvudbyggnaden (9 rum) från 1914 och fähus med ladugård för 24 kor och stall för 7 hästar, byggt i tegel och vatten med självtryck. Växtföljd: träda, höstsäd, 4 hö, 2 vårsäd samt rotfrukter. Den sista vallen betas vanligtvis, och som bete har också hållits en 3,5 ha strandäng med god växt. År 1929 odlades 0,5 ha vete, 3,5 råg, 10 havre, 1 korn, 0,7 potatis, 0,3 täckgröda samt 15 ha hö. Träda 4 ha. Husdjur: 4 hästar, 14 kor, 1 tjur och 2 svin. Främsta inkomsten från försäljning av mjölk till Helsingfors. Skogen planenligt skött barrskog. Ljus- och kraftström från Esbo Elektriska Ab, med den drivs bl.a. cirkelsåg och pärthyvel. Lantbrukspraktikgård."

 Min översättning från finskan av ovanstående.

 

Farfar sladdar någon gång på 1930-talet. Hans favorithäst hette Tosca och den var av lite finare härstamning, men jag kan inte med säkerhet säga om det här är Tosca.

Johan Fredrik hann inte njuta av sitt ägandes Kirsti i längre tid än 6 år, han dog år 1904. Sonen Karl Fredrik löste ut sin bror Alfred Segersven (han bosatte sig sedermera i Sjundeå) och blev ensam ägare till Kirsti gård från 1904 till 1935 då farfar Karl Erik tog över. Han i sin tur löste ut systern Saga, som enligt uppgift också hade visat intresse för jordbruk. Saga gick ändå bort i unga år på 1940-talet, tuberkulos har jag för mig.

Det har satts upp reproduktioner av gamla esbofotografier på bullerväggen vid Esboleden.
 Här har vi ett annat motiv med de okända barnen på Kirstibacken.